Jag går med korgen över armen förbi grönsaksdisken på Ica. Väljer
körsbärstomater istället för vanliga för att de är godare. Köper sallad,
paprika och tuggummi. Man kan precis lika gärna tro att jag ska hem till min
egna lilla lägenhet med omaka koppar och för lite galgar i hallen istället för hem
till huset där jag bott i hela mitt liv.
Åtminstone känns det så.
På fredag ska vi prova studentmössor. Det är ungefär en och
en halv termin kvar och sen är det slut. Slut på gymnasiet, slut på att varje
dag vet precis vad man ska göra och jag både längtar och nästan-gråter varje
gång jag tänker på det.
Jag längtar till den där lilla lägenheten som är bara min
där man kan äta frukostmat till middag bara för att man vill. Kanske gå över
andra gatstenar i en annan stad och kanske göra saker jag aldrig gjort
förut.
Men samtidigt vill jag att tiden tills det är dags att
springa ut över skolans innergård ska gå långsammast i världen. För det känns så himla läskigt att efter 18år
av att nästan alltid veta precis vad man ska göra inte längre vet. När folk
frågar vad jag ska göra efter gymnasiet rycker jag på axlarna och säger att jag
inte riktigt vet än. Alla ler lite och säger ”men vet du, det löser sig. En dag
vet man att det är precis det där man bara måste göra.” De allra flesta har det
ju faktiskt kommit på vad de är de vill men ibland känns det som om jag aldrig
någonsin kommer kunna bestämma mig och önskar att jag alltid fick vara liten,
köpa körsbärstomater och sen komma hem till det där huset jag alltid bott i
tillsammans med mamma, pappa, lillasyster och två katter.
Men jag antar att det får kännas så nu.
Nu när man är både
är stor och liten på samma gång.
Far i Åre. 
Det blev vår!
