när allt är kallt

Via weheartit. 

Det är vinter och minus en miljon grader ute. Hela istids Sverige är nedfruset och mina tår med för jag vägrar köpa vinterskor. Blir det inte varmare nu så dör jag tänker jag. Men det blir inte varmare. Inte än, för det är bara januari och minst sextioåtta dagar och tjugofyra timmar kvar tills våren kommer. Så jag dricker tre liter te varje dag, gräver ner huvudet i kattens mjuka päls och drömmer om platser där luften är varm.

På Tv berättar de att alla tåg är inställda. Det är för mycket snö på spåren och därför står Stockholm still. Här där jag bor är plogkarmarna högre än husen och min cykel har vinterdäck. Det blir mörkt nästan innan det hunnit bli ljust och det känns som om hela jag har imploderat och kvar finns bara en liten boll. 

Varje år är det samma sak så någon gång borde man ju bli van. Så i vinter är vintern då jag inte ska låta istids Sverige frysa ner mig. Jag ska tycka om snöflingorna i februari lika mycket som de efterlängtade decemberflingorna och jag ska tända ljus som lyster upp mörkret i hörnen och jag har faktiskt köpt nya vinterskor. Två par till och med! 

Framtid

Jag går med korgen över armen förbi grönsaksdisken på Ica. Väljer körsbärstomater istället för vanliga för att de är godare. Köper sallad, paprika och tuggummi. Man kan precis lika gärna tro att jag ska hem till min egna lilla lägenhet med omaka koppar och för lite galgar i hallen istället för hem till huset där jag bott i hela mitt liv.  Åtminstone känns det så.  

På fredag ska vi prova studentmössor. Det är ungefär en och en halv termin kvar och sen är det slut. Slut på gymnasiet, slut på att varje dag vet precis vad man ska göra och jag både längtar och nästan-gråter varje gång jag tänker på det.  

Jag längtar till den där lilla lägenheten som är bara min där man kan äta frukostmat till middag bara för att man vill. Kanske gå över andra gatstenar i en annan stad och kanske göra saker jag aldrig gjort förut.

Men samtidigt vill jag att tiden tills det är dags att springa ut över skolans innergård ska gå långsammast i världen.  För det känns så himla läskigt att efter 18år av att nästan alltid veta precis vad man ska göra inte längre vet. När folk frågar vad jag ska göra efter gymnasiet rycker jag på axlarna och säger att jag inte riktigt vet än. Alla ler lite och säger ”men vet du, det löser sig. En dag vet man att det är precis det där man bara måste göra.” De allra flesta har det ju faktiskt kommit på vad de är de vill men ibland känns det som om jag aldrig någonsin kommer kunna bestämma mig och önskar att jag alltid fick vara liten, köpa körsbärstomater och sen komma hem till det där huset jag alltid bott i tillsammans med mamma, pappa, lillasyster och två katter.

Men jag antar att det får kännas så nu. 

Nu när man är både är stor och liten på samma gång.